
Nu blir det ett väldigt långt inlägg för jag hade tänkt att berätta lite om min berättelse , min bakgrund och varför allt har blivit så här för mig !
När jag gick i femte klass så fick min mamma en svår psykisk sjukdom och det var väldigt jobbigt för mig , min familj och vår omgivning. Först var det väldigt förvirrande för jag förstod inte alls vad som hände med min mamma , allt bara vände så snabbt. Min mamma var inte längre likadan mot mig och min familj . Hela familjen splittrades och allt var verkligen upp och ner ! Det hände så sjukt många hemska saker som jag aldrig kommer kunna glömma , alla blev väldigt ledsna och hanterade allt på fel sätt så det blev ännu värre. Bråk, skrik , allt . Min mammas sjukdom är så att den aldrig går bort ur kroppen men behandlas med tabletter som kan göra det stabilt i sjukdomen men att man sen kan få återfall och sen stabil igen . I allfall så var det detta som gjorde mig väldigt ledsen från början. Jag och min syster kände oss lite bortglömd på något vis. Jag grät varje kväll och jag mådde bara sämre hela tiden . Till sist var jag så ledsen så att jag inte ens tänkte på att äta längre. Sen när alla sa till mig att jag skulle äta så sa jag nej för jag var ju inte riktigt van vid det. Det blev en vana för mig att inte äta.Min kroppsuppfattning blev sämre och sämre och jag tyckte hela tiden bara jag blev tjockare och tjockare även om jag gick ner i vikt. Spegeln visade en fet,ful otillräcklig Sara! Jag höll på så här ganska länge innan någon märkte något och sa då till skolsyster så jag skulle få hjälp , vet inte om jag levt idag annars. Vissa gånger gick jag flera dagar utan att äta nått alls och jag rasa i kilo. Jag svimmade nästan varje dag och hela kroppen blev så svag men ändå så ville jag verkligen inte äta för jag kände mig för tjock ! Det är varje dag i nu en inre kamp för mig att sitta där med två själar i huvudet som försöker övertala varandra. Den ena säger : ÄTTTTTT ! , den andra säger : ÄT INTE ! du e tjock och äcklig , du behöver inte mat. Så sitter man där mellan dem två och vet inte vilken sida man ska lyssna på men det har alltid blivit den sidan som säger att jag inte ska äta. Jag fick också tvångstankar och ville göra exakt allt tre gånger annars kändes det som att nått ont skulle hända mig eller att någon skulle döda mig. Sen kom jag ifrån det lite och skulle inte göra nått tre gånger för att det varit ett så jobbigt tal för mig som tagit mycket energi från mig! Så det blev det mer och mer hat mot talet tre och nu e det väldigt stark. Att bara se på en trea e jobbigt , upptäcker allt som har med det att göra , alltså tvångstankarna har vänt till att absolut inte vilja göra något tre gånger eller ha något med det talet att göra. Mammas sjukdom är just nu stabilt vilket e väldigt skönt. Nu när jag kan få lite tid med mig själv har jag märkt att det tagit väldigt väldigt hårt på mig och jag har blivit mycket deprimerad, fått ångest, och tänk väldigt mycket på livet. Jag får hjälp hos BUP av psykolog en gång i veckan och sen en läkare i mellan åt, får också hjälp av mellanvården som jag övar att äta med på en avdelning ungefär två till tre gånger i veckan. Först uppskatta jag inte alls hjälpen och ville verkligen inte ha den ! Men nu vill jag ha den lite men ändå inte , jag vill bli frisk jag ska klara detta ju och då måste dem som kan detta hjälpa mig på traven så försöker tänka att det e något bra ! Jag vet att jag har haft väldigt mycket i mitt liv som jag kanske har lagt lite för mycket på mina kompisar men jag har inte mått så bra så jag har inte hittat en annan utväg, visste inget bättre. Jag har verkligen inte gjort det med meningen , och vill bara ni ska veta att jag e tacksam för ni alltid finns här för en och stöttar , ni vet vem ni e ! <3
DU e bäst , min ängel <3
Du är bäst hjärtat! <3
Jag vet gumman och det e jag tacksam för , du vet jag finns för dig med <33
Finns alltid här för dig och det vet du!<3333